De finns inom dig, inte utom dig
Jag har funderat länge på varför jag helt plötslig slutade brinna... varför fick jag helt plötsligt nog varför varför varför???
Helt rakt upp och ner bara känna NEJ JAG VILL INTE och sen känna panik i kroppen!!!
Varför får jag fortfarande försvara mitt beslut, nästan varje dag?
Du är så ung du är ju här nu?? Varför varför...
De som tjatar och frågar hela tiden kan aldrig förstå, har aldrig förstått vad det innebär.
Jag beundrar alla som orkar utmana och hitta allt år efter år brinna brinna och brinna, ibland låga lågor, ibland höga men alltid brinna för det som sliter så fruktansvärt mycket på en, jobba, träna och jobba och träna så hårt år ut och år in.
Att göra det ett år säger inte så mycket om någon, den får en aning om hur det är, DET livet, men de kan inte riktigt veta. Inte riktigt känna.
Min låga började brinna när jag va 6-7 år, jag va på isen jämt med mina kompisar på skoj på en lite is precis där jag bodde. När jag va 8 år hade jag läst tillräckligt mycket hockey regler på bibblan och fått låna ihop hockey grejer av kompisar. Jag va redo för mitt första ispass med ett hockey lag.
Ringde till 85:ornas tränare och frågade om jag fick vara med. Jag minns att det va självklart att jag skulle få vara med, men tränaren funderade nog på hur han skulle kunna säga efter träningen att de är nog bäst att jag inte kommer mer för de är farligt och jag är inte tillräckligt bra för att spela med killarna.
Det fanns inte för mig, för jag va förbered jag hade gjort allt jag kunnat för att ta mig just dit, till träningen.
De va skit kul, de va ju alla mina kill kompisar på isen, jag tänkte inte på att jag skulle vara annorlunda, att jag va tjej, jag va en av dom.
Några träningar gick och sen frågade tränaren om jag ville vara med på match. Självklart sa jag. De ska man väl få vara om man tränar mycket och skjuter stenhårt i mål??
Åkte hem efter träningen och berättade för mamma att jag ska iväg på match i helgen. Vet att hon frågade flera gånger om jag skojja och om jag verkligen ville de med killar.
Där och då tändes nog mammas låga för efter de va hon med mig varje dag och det betydde allt för mig. Hon såg nog att jag brann och hon ville vara en del av allt det härliga som det innebär med lag idrott.
Sen började jag spela innebandy och fick spela med BJ AJ och sen även träna med Dam laget, det va stort, jag va alltid på deras matcher och hade mina idoler i det laget. Jag kämpade och kämpade, blev skjutsad mellan rinken och sporthallen (vilket jag nu tänkt är helt galet för de va fan inte mer än 1 km mellan, mamma brann vad mer kan jag säga). Samtidigt som de gick bättre och bättre med innebandyn, så började jag välja bort ishockey och valde innebandyn framför. Jag spelade div 1 innebandy och va 13 år fan va jag brann.
Högstadiet började gå mot sitt slut och min syster Lindas dåvarande sambo sa att ska jag inte prova damhockey, han hade hört att de finns ett damlag i Södertälje.
Okej tänkte jag. Han ringde tränaren och jag fick komma och provträna.
Jag tyckte de va jätte roligt att träna med damerna allt runt omkring med alla kompisar påminde om innebandyn fast nu va de hockey.
Tränaren tog mig verkligen till sig, han ville skicka mig på region läger -va fan är de tänkte jag-och sa att jag borde börja träna mycket mer fys jag ska verkligen ta vara på det jag har.
Jag åkte på regionläger och kände inte en käft, eller jo jag visste vem 1 tjej va Palmen för henne hade jag mött med killarna.
Väl där så va de helt otroligt duktiga tränare, dom visade övningar för bättre klubbteknik och dom hade sån inlevelse i allt som gjorde, dom sa att allt va möjligt och dom fick min hockey låga att brinna och ta över innebandyn och allt annat som någonsin excisterat för mig.
Jag började träna enormt mycket, men inte allt hängde ihop man vet inte så mycket annat än att man ska träna mycket.
Jag kom med i region jag fick plats på Södertälje SK hockey gymnasium, senare blev jag värvad till Mälarhöjden Bredäng, living the dream!!!
Alla mina idoler som jag sett i OS och som jag visste va bäst i Sverige skulle bli mina lagkamrater, svårt att greppa i början men fan va kul de skulle bli. De visste allt de här svåra, de va fucking bäst.
Jag brann som mest när jag hade de som svårast. De svåra va den roligaste tiden i mitt hockey liv.
Jag spelade inga för många viktiga matcher i MB inga SM finaler inget i Europacupen. Men för mig så var allt jag gjorde livs viktigt för mig då, träning, match värmning allt. Jag ville vara bäst och jag försökte så jävla mycket. Hemma, på gymmet innan våra ispass på is med Micke W, där, efter träningarna med någon annan i laget. hela tiden. Jag fick hjälp av en tjej som heter Minna med fysen hon fick lågan ännu större och jag kände att de finns inga gränser hpon lärde mig mycket mycket.
Fick testa landslaget, ett läger och fystester inte kul men jag va på väg. Sen ringde förbundskaptenen och ville ha med mig på ett läger där om jag visade vad jag gick för skulle innebära landskamper. Jag fick tacka nej för jag hade pajat ljumskarna, för att jag brann men visste inte bättre än att bara träna träna träna träna... Jag grät en hel jävla dag efter de samtalet!! Kompisar åkte och fick spela med landslaget.
Men lågan fanns där och brann.
I MB va de hårt tyckte jag, de flesta va äldre och krävde mycket av mig och de va de bästa, alla krav, det hårda och tuffa. Träningen va sjuk men jag gillade de. Bara en gång blev de för mycket och jag tog fel beslut och vägrade följa med och spela mot ett USA lag de fick konsekvenser det vet jag men jag lärde massor av de.
Jag tror de va någonstans här min låga började slockna.
Bytte lag tillsammans med underbara Mia, Ida åkte till USA. Jag fortsatte i VH med en tränare som verkligen brann och tyckte att jag räckte till så de blev över.
Jag fick spela MASSOR och det fick det flesta andra också. Det blev mindre träning och mindre svårt. Nån va inte där på några träningar men fick ändå spela, de va inte jobbigt med fysen och jag började fundera på vad de här har för mening?? Jag hade aldrig varit med om det att en del inte va på träningarna varje gång. I MB va alla där jämt JÄMT!! De va ovant för mig att de inte va så.
Här började lågan bli mindre.
Jag tränade inte i närheten av lika mycket som jag borde redan sen jag gick från MB, jag gjorde de jag va tvungen till och inte ett dugg mer. Fick nåt strul med fötterna, nerv problem. Sen en hård jävla slagborre mellan skridsko och benskydd av Malin Å på värmning inför serie match mot Tullinge, varför? För att jag fortfarande brann och ville åka med ryggen mot skytten för att snabbt ta returer. De va en blödning sa läkarna så jag körde en träning och 1 period i en match när jag kände att de inte går. Benet va av. Då blev jag lättad men samtidigt förstörd.
Jag brottades i veckor med varför jag va så jävla glad. Benet va ju för fan i gips.
Minns att jag gick och pratade med tränaren och sa att de känns som att jag är trött på att de nästan är fel på en för att man vill mer och att jag känner nästan att jag inte vill mer fast de finns mycket kvar.
Lågan började krympa allt snabbare.
Jag vill inte säga att VH va en dålig tid, tvärtom de va grymt jag har fått vänner för livet och hade jätte roligt och fick tillbaka självförtroendet för hockeyn.
Framför allt träffade jag mitt livs kärlek i VH, Eva, den som får mig att brinna på djupet och vara den lyckligaste på hela jorden!! <3
Ändå började lågan slockna.
Jag och några till bytte till Södertälje SK ååå älskade Södertälje, vi hängde på tränaren dit han som fått en att få självförtroende igen, lite tillbaka där allt började.
Den säsongen borde jag aldrig ha gjort med facit i hand haha... Men jag är glad att jag gjorde de ändå.
Jag ångrar inte mitt beslut en sekund, jag ångrar bara att jag slutade fast de va några veckors is träning kvar.
När jag satt på jobbet och fick den där känslan så visste jag att de va nu eller aldrig. Jag sms:ade (töntigt som fan men orkade inte prata) Mange och sa att jag slutar.
Han ville att jag skulle fundera innan han sa nåt till laget. Men jag va säker.
Gick in på muggen på jobbet grät en skvätt sen kändes de så konstigt.
Hem hoppa i badet, sa inget till älskade Eva.
Mange sms:ade och fråga igen om jag va säker. Det va jag.
Gick upp ur badet och sa till Eva då gick proppen ur mig, jag grät och grät.
Fattade inte varför jag grät eller vad fan jag höll på med... Eva grät!!
Men jag visste att det va rätt, där inne kände jag att de va rätt, men fan så jävla jobbigt det va.
Då började en annan kamp, vem är jag nu? Utan hockeyn vem är jag?
Jag har faktiskt aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, den sommaren kan inte ha varit rolig för Eva, jag fick psykbryt om vart annat.
Hela tiden med en fråga i huvudet vem är jag igentligen, duger jag till nu?? Vad ska jag prata om, vad ska jag göra??
Nu c:a 1 år senare är jag glad att jag inte gjorde det "lätt" för mig och började spela igen för att de va riktigt jävla jobbigt. Jag har lärt känna mig själv och vem jag är bättre än innan jag "gömde" mig bakom hockey Nenne.
Jag vet att anledningen va att helt plötsligt saknades utmaningar och lågan slocknade för mig.
Det va inte längre svårt alla fick vara med och det ska vara så, men jag brann inte för de, jag behövde de där jävliga för att motivera mig. De kan man ordna själv men tränarna har viktiga roller i det där att utveckla spelare och ge dem utmaningarna. I MB gav han mig inte konkreta utmaningar (han sa bara att de är inte samma sak om jag slår en knack pass som om Gunsan gör de) men jag hittade dem med hjälp av gryma lagkompisar och jävlar vilken utmaning de va.
De är därför jag tackade ja på hösten att som asstränare hjälpa Mange med Södertälje.
Jag gör de för att jag brinner för hockeyn som sport och för att hjälpa någon till att utvecklas.
Försöka hålla deras låga brinnande med utmaningar och tuffkamp. Se dem lyckas för att de vågar i alla lägen! De finns inga fel man måste gooo bananas loko på isen för att lära sig nåt.
Ta sig an den tuffa kampen och få dem att förstå att de handlar om vad man känner på insidan som räknas i alla lägen.
Jag jobbar fortfarande på att hitta mig, men det har jag förstått att det är ett ständigt pågående letande som kallas utveckling!
Behöver tävla med mig själv, behöver utmaningar jämt det vet jag.
Ju svårare dessto roligare där inne.
Det tänket har gjort mig till den jag är, har tagit mig dit jag är i livet! Men man måste få nöja sig med bronset ibland också, för att få rast och ro. Man duger som man är! Så länge man brinner!<3
De finns inom dig inte utom dig.
De finns inom dig, inte utom dig
Helt rakt upp och ner bara känna NEJ JAG VILL INTE och sen känna panik i kroppen!!!
Varför får jag fortfarande försvara mitt beslut, nästan varje dag?
Du är så ung du är ju här nu?? Varför varför...
De som tjatar och frågar hela tiden kan aldrig förstå, har aldrig förstått vad det innebär.
Jag beundrar alla som orkar utmana och hitta allt år efter år brinna brinna och brinna, ibland låga lågor, ibland höga men alltid brinna för det som sliter så fruktansvärt mycket på en, jobba, träna och jobba och träna så hårt år ut och år in.
Att göra det ett år säger inte så mycket om någon, den får en aning om hur det är, DET livet, men de kan inte riktigt veta. Inte riktigt känna.
Min låga började brinna när jag va 6-7 år, jag va på isen jämt med mina kompisar på skoj på en lite is precis där jag bodde. När jag va 8 år hade jag läst tillräckligt mycket hockey regler på bibblan och fått låna ihop hockey grejer av kompisar. Jag va redo för mitt första ispass med ett hockey lag.
Ringde till 85:ornas tränare och frågade om jag fick vara med. Jag minns att det va självklart att jag skulle få vara med, men tränaren funderade nog på hur han skulle kunna säga efter träningen att de är nog bäst att jag inte kommer mer för de är farligt och jag är inte tillräckligt bra för att spela med killarna.
Det fanns inte för mig, för jag va förbered jag hade gjort allt jag kunnat för att ta mig just dit, till träningen.
De va skit kul, de va ju alla mina kill kompisar på isen, jag tänkte inte på att jag skulle vara annorlunda, att jag va tjej, jag va en av dom.
Några träningar gick och sen frågade tränaren om jag ville vara med på match. Självklart sa jag. De ska man väl få vara om man tränar mycket och skjuter stenhårt i mål??
Åkte hem efter träningen och berättade för mamma att jag ska iväg på match i helgen. Vet att hon frågade flera gånger om jag skojja och om jag verkligen ville de med killar.
Där och då tändes nog mammas låga för efter de va hon med mig varje dag och det betydde allt för mig. Hon såg nog att jag brann och hon ville vara en del av allt det härliga som det innebär med lag idrott.
Sen började jag spela innebandy och fick spela med BJ AJ och sen även träna med Dam laget, det va stort, jag va alltid på deras matcher och hade mina idoler i det laget. Jag kämpade och kämpade, blev skjutsad mellan rinken och sporthallen (vilket jag nu tänkt är helt galet för de va fan inte mer än 1 km mellan, mamma brann vad mer kan jag säga). Samtidigt som de gick bättre och bättre med innebandyn, så började jag välja bort ishockey och valde innebandyn framför. Jag spelade div 1 innebandy och va 13 år fan va jag brann.
Högstadiet började gå mot sitt slut och min syster Lindas dåvarande sambo sa att ska jag inte prova damhockey, han hade hört att de finns ett damlag i Södertälje.
Okej tänkte jag. Han ringde tränaren och jag fick komma och provträna.
Jag tyckte de va jätte roligt att träna med damerna allt runt omkring med alla kompisar påminde om innebandyn fast nu va de hockey.
Tränaren tog mig verkligen till sig, han ville skicka mig på region läger -va fan är de tänkte jag-och sa att jag borde börja träna mycket mer fys jag ska verkligen ta vara på det jag har.
Jag åkte på regionläger och kände inte en käft, eller jo jag visste vem 1 tjej va Palmen för henne hade jag mött med killarna.
Väl där så va de helt otroligt duktiga tränare, dom visade övningar för bättre klubbteknik och dom hade sån inlevelse i allt som gjorde, dom sa att allt va möjligt och dom fick min hockey låga att brinna och ta över innebandyn och allt annat som någonsin excisterat för mig.
Jag började träna enormt mycket, men inte allt hängde ihop man vet inte så mycket annat än att man ska träna mycket.
Jag kom med i region jag fick plats på Södertälje SK hockey gymnasium, senare blev jag värvad till Mälarhöjden Bredäng, living the dream!!!
Alla mina idoler som jag sett i OS och som jag visste va bäst i Sverige skulle bli mina lagkamrater, svårt att greppa i början men fan va kul de skulle bli. De visste allt de här svåra, de va fucking bäst.
Jag brann som mest när jag hade de som svårast. De svåra va den roligaste tiden i mitt hockey liv.
Jag spelade inga för många viktiga matcher i MB inga SM finaler inget i Europacupen. Men för mig så var allt jag gjorde livs viktigt för mig då, träning, match värmning allt. Jag ville vara bäst och jag försökte så jävla mycket. Hemma, på gymmet innan våra ispass på is med Micke W, där, efter träningarna med någon annan i laget. hela tiden. Jag fick hjälp av en tjej som heter Minna med fysen hon fick lågan ännu större och jag kände att de finns inga gränser hpon lärde mig mycket mycket.
Fick testa landslaget, ett läger och fystester inte kul men jag va på väg. Sen ringde förbundskaptenen och ville ha med mig på ett läger där om jag visade vad jag gick för skulle innebära landskamper. Jag fick tacka nej för jag hade pajat ljumskarna, för att jag brann men visste inte bättre än att bara träna träna träna träna... Jag grät en hel jävla dag efter de samtalet!! Kompisar åkte och fick spela med landslaget.
Men lågan fanns där och brann.
I MB va de hårt tyckte jag, de flesta va äldre och krävde mycket av mig och de va de bästa, alla krav, det hårda och tuffa. Träningen va sjuk men jag gillade de. Bara en gång blev de för mycket och jag tog fel beslut och vägrade följa med och spela mot ett USA lag de fick konsekvenser det vet jag men jag lärde massor av de.
Jag tror de va någonstans här min låga började slockna.
Bytte lag tillsammans med underbara Mia, Ida åkte till USA. Jag fortsatte i VH med en tränare som verkligen brann och tyckte att jag räckte till så de blev över.
Jag fick spela MASSOR och det fick det flesta andra också. Det blev mindre träning och mindre svårt. Nån va inte där på några träningar men fick ändå spela, de va inte jobbigt med fysen och jag började fundera på vad de här har för mening?? Jag hade aldrig varit med om det att en del inte va på träningarna varje gång. I MB va alla där jämt JÄMT!! De va ovant för mig att de inte va så.
Här började lågan bli mindre.
Jag tränade inte i närheten av lika mycket som jag borde redan sen jag gick från MB, jag gjorde de jag va tvungen till och inte ett dugg mer. Fick nåt strul med fötterna, nerv problem. Sen en hård jävla slagborre mellan skridsko och benskydd av Malin Å på värmning inför serie match mot Tullinge, varför? För att jag fortfarande brann och ville åka med ryggen mot skytten för att snabbt ta returer. De va en blödning sa läkarna så jag körde en träning och 1 period i en match när jag kände att de inte går. Benet va av. Då blev jag lättad men samtidigt förstörd.
Jag brottades i veckor med varför jag va så jävla glad. Benet va ju för fan i gips.
Minns att jag gick och pratade med tränaren och sa att de känns som att jag är trött på att de nästan är fel på en för att man vill mer och att jag känner nästan att jag inte vill mer fast de finns mycket kvar.
Lågan började krympa allt snabbare.
Jag vill inte säga att VH va en dålig tid, tvärtom de va grymt jag har fått vänner för livet och hade jätte roligt och fick tillbaka självförtroendet för hockeyn.
Framför allt träffade jag mitt livs kärlek i VH, Eva, den som får mig att brinna på djupet och vara den lyckligaste på hela jorden!! <3
Ändå började lågan slockna.
Jag och några till bytte till Södertälje SK ååå älskade Södertälje, vi hängde på tränaren dit han som fått en att få självförtroende igen, lite tillbaka där allt började.
Den säsongen borde jag aldrig ha gjort med facit i hand haha... Men jag är glad att jag gjorde de ändå.
Jag ångrar inte mitt beslut en sekund, jag ångrar bara att jag slutade fast de va några veckors is träning kvar.
När jag satt på jobbet och fick den där känslan så visste jag att de va nu eller aldrig. Jag sms:ade (töntigt som fan men orkade inte prata) Mange och sa att jag slutar.
Han ville att jag skulle fundera innan han sa nåt till laget. Men jag va säker.
Gick in på muggen på jobbet grät en skvätt sen kändes de så konstigt.
Hem hoppa i badet, sa inget till älskade Eva.
Mange sms:ade och fråga igen om jag va säker. Det va jag.
Gick upp ur badet och sa till Eva då gick proppen ur mig, jag grät och grät.
Fattade inte varför jag grät eller vad fan jag höll på med... Eva grät!!
Men jag visste att det va rätt, där inne kände jag att de va rätt, men fan så jävla jobbigt det va.
Då började en annan kamp, vem är jag nu? Utan hockeyn vem är jag?
Jag har faktiskt aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, den sommaren kan inte ha varit rolig för Eva, jag fick psykbryt om vart annat.
Hela tiden med en fråga i huvudet vem är jag igentligen, duger jag till nu?? Vad ska jag prata om, vad ska jag göra??
Nu c:a 1 år senare är jag glad att jag inte gjorde det "lätt" för mig och började spela igen för att de va riktigt jävla jobbigt. Jag har lärt känna mig själv och vem jag är bättre än innan jag "gömde" mig bakom hockey Nenne.
Jag vet att anledningen va att helt plötsligt saknades utmaningar och lågan slocknade för mig.
Det va inte längre svårt alla fick vara med och det ska vara så, men jag brann inte för de, jag behövde de där jävliga för att motivera mig. De kan man ordna själv men tränarna har viktiga roller i det där att utveckla spelare och ge dem utmaningarna. I MB gav han mig inte konkreta utmaningar (han sa bara att de är inte samma sak om jag slår en knack pass som om Gunsan gör de) men jag hittade dem med hjälp av gryma lagkompisar och jävlar vilken utmaning de va.
De är därför jag tackade ja på hösten att som asstränare hjälpa Mange med Södertälje.
Jag gör de för att jag brinner för hockeyn som sport och för att hjälpa någon till att utvecklas.
Försöka hålla deras låga brinnande med utmaningar och tuffkamp. Se dem lyckas för att de vågar i alla lägen! De finns inga fel man måste gooo bananas loko på isen för att lära sig nåt.
Ta sig an den tuffa kampen och få dem att förstå att de handlar om vad man känner på insidan som räknas i alla lägen.
Jag jobbar fortfarande på att hitta mig, men det har jag förstått att det är ett ständigt pågående letande som kallas utveckling!
Behöver tävla med mig själv, behöver utmaningar jämt det vet jag.
Ju svårare dessto roligare där inne.
Det tänket har gjort mig till den jag är, har tagit mig dit jag är i livet! Men man måste få nöja sig med bronset ibland också, för att få rast och ro. Man duger som man är! Så länge man brinner!<3
De finns inom dig inte utom dig.
